FZ-redaktören Tomas Helenius tycker att något är skevt när man inte ens hinner med att spela storspelen.

Jag antar att jag är en ganska genomsnittlig gamer-Svensson: jobbar heltid, har fru och två klimpar som vill ha uppmärksamhet, läxhjälp, skjuts till sport och kompisar, och så vidare. Man handlar, lagar mat, städar, diskar tvättar, tränar, fixar bilen (skitbil!) och gör allt annat som ingår i Svenssonkontraktet.

När alla måsten bockats av kan man krama kanske tio timmars gaming ur sin lediga tid en vanlig vecka. Ibland mer, ibland mindre, men på ett ungefär.

Det är mellan fem och tio heltids-arbetsveckor

De tio timmarna är inte mycket att komma med om du ska köra igenom dagens storspel. Enligt siffror på Howlongtobeat kostar fem av förra årets mest omtalade spel, som Zelda, Baldur’s Gate 3, Diablo 4, Starfield, Hogwarts Legacy, oss mellan 200 och 400 timmar.

Det är mellan fem och tio heltidsarbetsveckor som du får lov att hitta någonstans i din fritid. Helst utan att familjen protesterar.

Zelda är osnällt mot Svenssons speltid.

Om du klarar att ta dig igenom alla de fem storspelen är det bara att gratulera. Men sen vill du nog klämma på lite andra spel, för det finns ju så mycket på Game Pass, PS Plus och Nintendos onlinetjänst. Sen har du alla gratisspel du klickat hem från Epic, och alla de där titlarna som ligger och skvalpar i backloggen från diverse reor. Sa jag att det släpptes 14 500 nya spel på Steam förra året? Några av dem vill du nog gärna testa… (Men kanske inte alla: lägger du en timme på vart och ett av dem så har du att göra i 1,5 år.)

Spelbranschen gör sig en otjänst

Men vi begränsar oss till de fem stora och de 200-400 timmarna. Ställ den tidsåtgången mot andra nöjen: hur många timmar tränar du per år? Kollar tv? Går på bio? Läser? Spel har blivit längre och fler – behöver de verkligen bli ännu längre…?

Jag tror spelbranschen gör sig själv en otjänst när så många spel är såna här tidsslukare. Inte av princip – många titlar både bör och måste vara långa – men åtskilliga hade mått bättre av att krympas. För det har blivit en branschtaktik att hålla spelarna sysselsatta (då spelar de ju inte konkurrentens spel), till exempel genom live service, tidsbundna events, löften om mer innehåll senare, prenumerationer och enorma öppna världar som mest är stora för att det går.

Hur fasen ska vi hinna?

Sen har massiva världar också baksidan att de tar mer tid att kvalitetssäkra och underhålla, tid som man i ett mindre spel kan tänka sig hade kunnat användas till att vara kreativ eller putsa slutprodukten.

Assassin’s Creed: Mirage: en förebild

Löften eller hot?

Med dagens enorma spelutbud finns risk att vissa av oss avskräcks av löften (hot?) om 50, 100 eller ett oändligt antal speltimmar – för hur fasen ska vi hinna? Svaret ligger väl i det där med enormt utbud, att allt inte är såna här tidsslukande kolosser. Men fler borde göra som Ubisoft, som satte Assassin’s Creed på svältkur. Resultatet var det cirka 20 timmar “korta” Mirage, vilket är mindre än vad bara expansionerna till Valhalla tar i anspråk.

Det finns absolut plats för Baldur’s Gate 3-långa utsvävningar. Men för oss med barn, fotbollsträningar, veckohandling, lottförsäljning, snöskottning, kvällströtta hjärnor och trasiga skitbilar känns fler spel man kan köra igenom utan att det blir en uppoffring jäkligt lockande. För något är skevt när 20 timmars speltid får oss att utbrista “Oj vad kort!”

#fz #krönika #tid